«

»

En historia: Valencias guldperiod

 

got132051917_1024x768Att fastna i nostalgi kan vara farligt, greppet om samtiden tenderar att blekna och sinnena går i någon sorts dvala. Därför delar jag ut en varning: vi beger oss nu ut i nostalgins värld. En värld där Valencia en gång i tiden inte var i ekonomisk kris, där de en gång i tiden var det mest magnifika som glänste i Spanien, de överträffade till och med giganterna Real Madrid och Barcelona. En man som får personifiera det fantastiska Los Che är El Pipo, Rubén Baraja.

För att förstå Valencias resa så måste man förstå tre män: Claudio Ranieri, Hector Cuper och Rafael Benitez. Alla tre har en hand med i Valencias utveckling. Låt oss börja i början, med den sympatiske kringflackande italienaren, Claudio Ranieri.

Grunden för framgångssagan

Claudio Ranieri i Valencia.

Claudio Ranieri i Valencia.

Efter succén i Italien packade Claudio Ranieri väskorna och tog den relativt korta flygresan till Valencia. Året var då 1997. Han hade en tydlig kravbild vid sin ankomst: gör Los Che till en topp-fyra klubb igen. Ranieris gärning i klubben kom inte nödvändigtvis att personifieras av renodlad framgång. Han gjorde det som krävdes av honom, under sin andra säsong där tog han Valencia till en fjärdeplacering och således också den efterlängtade Champions League platsen. Ranieri är ingen vinnare, han är den ständige tvåan. Men det Ranieri alltid lämnar efter sig är en framtid som få tränare kan efterlikna. Arvet han lämnade kom att stavas Mendieta, Angulo, Farinos och Canizares. Grundpelare som kom att definiera framgångssagan under början av 2000-talet. Vart är Baraja, undrar ni då? Jodå, även hans tid skulle komma.

När Ranieri lämnade klubben kom den högt-ansedda argentinaren Hector Cuper till makten på Mestalla. Vi har nu nått säsongen 99/00. Talangen som Ranieri hade lämnat efter sig fanns där, Cupers uppdrag var att få denna talang att materialisera i någon sorts framgång. Detta är starten på guldåren som folket i Valencia fick uppleva. Han införde ett 4-4-2 system som var så stabilt att det satte skräck i motståndarna, inte bara i ligan utan även i Champions League. Mendieta stod för den bästa säsongen i sin karriär med bland annat 13 gjorda mål och blev utsedd till Europas bästa mittfältare. Claudio Lopez smällde in 11 baljor längst fram i ligan men det var främst i Champions League som han och laget imponerade. Längst bak fanns stabila spelare som Canizares, Djukic och inte minst svenske Joachim Björklund. Laget kom att reflekteras av Gaizka Mendieta, en av de mest eleganta mittfältare som någonsin förgyllt den europeiska fotbollen, han var kapten, målgörare, assistkung och en otroligt sympatisk människa samtidigt.

Ligan slutade med en tredjeplats efter fantastiska Deportivo La Coruna, men i Champions League nådde de oanade höjder. Los Che föll i finalen mot spanska antagonisterna Real Madrid, men en andra

Målvakten Santiago Canizares var otröstlig efter finalförlusten mot FC Bayern.

Målvakten Santiago Canizares var otröstlig efter finalförlusten mot FC Bayern.

plats var trots allt en fantastisk prestation. Framgången kom dock inte utan dess kostnader. Efter säsongen var spelarna heta på marknaden vilket resulterade i spelarförsäljningar och en rekonstruktion av laget. Några värvningar stod ut från resten och kom att definiera Valencia framöver: Vicente Rodríguez, Roberto Ayala, Pablo Aimar samt vår juvel Rubén Baraja. I samband med värvningarna skiftade hela spelfilosofin och spanjorerna spelade plötsligt med en oerhörd flärd. Spelet ledde till ännu en Champions League final, den här gången föll man heroiskt i ett straffavgörande mot Bayern München.

Publiken på Mestalla blev tveksamma till om Cuper hade vad som krävdes för att leda laget hela vägen, han hade fått ett Ranieri-rykte, en tränare som aldrig når hela vägen. Trots framgången i Europa så slutade Valencia endast femma i ligan och missade således Champions League säsongen 01/02. Förändringens tid var inne i Valencia. Hector Cuper packade väskorna och hamnade i Inter Milan, legenden Mendieta följde gamla lagkamraten Claudio Lopez och skrev på för Lazio. Detta markerade begynnelsen för Rafael Benitez tid i klubben, ett relativt okänt namn som fick publiken att verkligen börja tvivla kring riktningen klubben var på väg mot. Men tillsammans med en fantastisk trupp och Europas kanske bästa mittfältsduo förvandlades skepticismen till en tro. Nu kliver Rubén Baraja in i bilden.

Den unika mittfältaren

Baraja föddes i Valladolid, år 1975. Han representerade både B-laget och A-laget i spanska andraligan, innan Atletico Madrid fick upp ögonen för mittfältaren och köpte över honom till huvudstaden. Något udda så representerade han även där B-laget en period, innan han slog sig in i A-laget säsongen 99/00. Han växte snabbt ut till en favorit hos Atletico fansen, men när de blev relegerade samma säsong som Baraja slog igenom var det omöjligt att behålla juvelen, hur mycket de än försökte. Transfern till Valencia blev ett faktum och det första Baraja fick vara med om var den fantastiska säsongen som slutade med Champions League finalen och förlusten i straffläggningen, där Baraja för övrigt satte sin straff.

Lite av en late-bloomer, spanjoren från Valladolid visade upp ett unikt register. En mittfältare som egentligen inte existerar i dagens fotboll. Rubén Baraja kunde slå krossbollar, han slog  genomskärare som skar igenom motståndarförsvaret som en smörkniv, han gjorde mål som en anfallare, allt detta trots att han i grunden var en defensiv mittfältare. I grund och botten var han en hårt tacklande dynamisk spelare som hade färdigheter i alla fotbollens läroböcker, han hade en pondus som egentligen endast gick att återfinna hos hans mittfältskollega David Albelda. Just dessa två kom att definiera Rafael Benitez framgångar i klubben.ruben_baraja_vegas

Men det började inte särskilt bra för Benitez i klubben och under en period var han nära att få lämna posten, men ett grundspel infann sig där som nästan är läskigt. Mittförsvaret bestod av elegante Roberto Ayala och Mauricio Pellegrino, det centrala mittfältet har vi redan varit inne på och framför dessa två hade Pablo Aimar fria tyglar. På kanterna återfanns skicklige Vicente Rodriguez och hårt jobbande Angulo. Ett testamente till hur nätt och jämnt de spelade var det faktum att det endast i ett fåtal matcher gjordes mer än 3 mål i matchen. Ofta vann de med 1-0, eller 2-1. Detta går att återfinna i målskyttet också, Baraja var faktiskt deras bäste målskytt med endast 7 gjorda mål! De ställde upp med ett sorts 4-2-3-1 som är så populärt idag, men var lite mer obskyrt då. Lagandan var det som sken igenom, den taktiska drillningen som Benitez hade infogat i spelarna var ofantlig.

Rafael Benitez mål var att leda Valencia till Champions League igen, men det blev mycket bättre än så då Los Che faktiskt tog hem ligan, med 7 poäng till godo mot tvåan Deporitvo La Coruna. Ruben Baraja var en av de absolut bästa, hans prestationer kulminerade i två mål mot Espanyol som kom att bli direkt avgörande för ligatiteln.

Benitez sista triumf

Benitez är en legend i Valencia.

Benitez är en legend i Valencia.

Säsongen därpå, 02/03, blev en besvikelse med tanke på föregående säsong. Uttåg ur Champions League i kvartsfinalen (ironiskt nog mot Hector Cupers Inter Milan) samt en femte-placering i ligan var ingenting som de hade hoppats på. Målskyttet gäckade dem ännu en gång och den här gången kunde inte soliditeten bära dem hela vägen. Men säsongen därpå återfann sig succén. Vinst i ligan och Uefa cupen markerade en fantastisk triumf för Rafael Benitez och Valencia. Mista smällde in 20 mål, Vicente var fantastisk under hela säsongen, Baraja och Albelda var omutliga på mittfältet Carlos Marchena slog igenom i backlinjen och bildade ett mittlås med tidigare nämnde Roberto Ayala. Detta markerar också slutet av Valencias guldperiod. Benitez sökte sig till de brittiska öarna efter att ha varit het på marknaden, detta tillsammans med ett par spelarförluster lade grunden till den mörka tiden som kom att prägla klubben i ett årtionde framöver. Trots mörkret fanns det ljusglimtar, främst i storspelarna som valde att dedicera sin framtid till klubben: Baraja och Albelda främst. Många har dragit i Baraja över åren, men han valde att stanna i Valencia fram tills dess att hans tjänster inte längre var nödvändiga.

Han lade av med karriären efter många mörka år i Valencia, 2010. Personligen hade han en del skadebekymmer men var alltid tillgänglig för tränaren när han var frisk. Under slutet av sin karriär blev han ifrågasatt, höll han måttet? Fokuserade Valencia för mycket på gamla ikoner? Men de riktigt inbitna fantasterna insåg den vitala sanningen; Baraja var en av få vinnare kvar. Klubbens möjligheter att nå titlar hade sedan länge blivit otroligt begränsade, trots detta valde spanjoren att stanna. Det fanns en värdighet i honom, en flaggstång som stolt vajade när marken gav vika. Klubben Valencia kikade tillbaka på tiden under Cuper när de kom till final i Europas största klubbturnering, inte en gång utan två gånger, och hur de sedan vann ligan två gånger på tre år, med vetskapen om att den bästa av tider var förbi. Ett mörker var att vänta. Baraja var en av få ljusglimtar; istället för att kräva lukrativa kontrakt gick han ner i lön för att betala tillbaka till klubben som gjort honom till den han är. Ruben Baraja har redan betalat tillbaka sitt arvode, men han fortsätter med sitt arbete genom att vara tränare för reservlaget i Valencia.

Ruben Baraja Vegas karriär i siffror.

Klubb                                        Matcher        Mål            Tidsperiod

Valencia CF                                  543             53              2000-2010

Atletico de Madrid (A&B)         113             24              1996-2000

Real Valladolid (A&B)                 87              13              1993-1996

imagen9375d


Följ oss gärna på twitter @elva11meter för de senaste uppdateringarna och diskussioner!

About the author

Hayri Dündar

Skribent på Elvameter.

Lämna en kommentar

%d bloggers like this: